Med andan i halsen stormar jag flåsandes in genom dörren och in i frukostrummet på fritidsgården Tegelhögen i Vällingby. Jag möts av ett 30-tal ungdomar som lugn och gemytligt äter frukost och småpratar. I vänstra hörnet sitter en kille och klingar på en gitarr. Den mörkhåriga tjejen bredvid sjunger mjukt och försiktig de första tonerna av låten I'm a superman. När hon träffar tonerna perfekt stannar jag upp och dröjer kvar under en sekund. Och jag ryser.
Jag stannade upp. Jag lyssnade på musiken som överväldigade mig och kom ner på jorden. Den mörkhåriga tjejen gjorde min dag.
Kultursommarjobbarna har fått mycket uppmärksamhet - en hel del kritik men också massor av beröm. Visa medier har sågat projektet, andra har hyllat det. Så länge det handlar om 32 snälla, glada och trevliga sjungande unga artister har jag ingenting emot att dela med mig av en tredjedel av min lön till dem. Så länge jag ser väktare som busvisslar och sjunger med, pensionärer som stannar upp och dansar till musiken och butiksägare som hjärtligt tackar mig för våra fina uppträdande kommer jag inte att beklaga mig hos kommunen. Applåder, hurrarop och jubel är det enda som jag kommer hylla dessa arbetare med.
Emma Kragelund
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar